Monthly Archives: February 2013

Missnöjd

Något jag tycker är irriterande är hur myndigheterna behandlar oss arbetslösa. Visst, vi ska gå efter deras regler. Det säger jag inte emot. Men de behandlar oss som ogräs. Vi är bara små, små varelser som förstör för de andra. De vill ha bort oss från deras system fortare än kvickt.

Jag var nyss på arbetsförmedlingen. Fick ett sms igår om att jag hade ett möte idag kl 14:30. Jag gick till AF vid 13-tiden för att fråga vad det är för möte. Har inte fått mer info än 14:30 på arbetsförmedlingen. De på “golvet” kunde inte kolla upp vad det var för något. En kvinna fick gå tre våningar upp för att få tag på någon som kanske hade mer info. Dålig kommunikation mellan AF och de arbetslösa men även mellan handläggarna själva. Dåligt!

Och vad handlade mötet om då? Jo, en kvinna som representerade ett företag som är etablerade i Umeå pratade om vad man ska tänka på när man söker jobb. Jaha. Så jag som varit arbetslös i 2,5 år vet inte det redan? Eller? Klart jag vet det. Och har fått höra samma info om och om igen under min tid som arbetslös. Kan inte AF bättre? Skicka folk på samma infomöte om och om igen. Bättrar det på deras statistik? Måste ju vara så. Kan inte komma på någon bättre förklaring.

Usch vad jag hatar att vara “ogräset” i den annars så fint ansade trädgården. Den arbetslöse i det annars så underbara jobbsamhälle vi lever i… Ja, iallafall om man får tro AF.

Suck!

På resande fot

Jag befinner mig mitt i den snötäckta skogen. Färdas i etthundrasextiofyra knyck. Klockan är just nu tolv och femtiofyra. Här kommer jag vara i etthundratrettioen minuter till.

Framför mig sitter en kvinna i fyrtioårsåldern kanske. Bredvid henne och lite överallt annars sitter/står/ligger en liten kille på två-tre år, tror jag. Till höger om mig sitter, vad jag tror, lillkillens far samt kvinnans sambo/man. De känns lite halvdryga. De låter killen klättra och leva om. Och de ska sitta här lika länge som mig.
Men! Det är samtidigt en del av charmen. Jag gillar att vara på resande fot. Man vet aldrig vilka man hamnar vid. Man vet aldrig vad som kommer hända innan man har nått sin slutdestination.

Jag gillar att befinna mig mitt i stressen på Stockholms central. Se folk stressa. Höra svordomar. Höra många olika språk. Även om jag själv är lite halvstressad och vill komma fram i tid så gillar jag det. Just då blir jag sur om folk är i vägen. Men nu såhär i efterhand, en timme senare, så är allt negativt bortglömt och jag blir glad när jag tänker på det.
Hade jag kunnat hade jag gärna suttit på ett café där i flera timmar och bara titta och tjuvlyssna på folk. Och helst ensam. Vore härligt!

Jag gillar att resa. Vill resa hela tiden. Gärna utomlands också. Vill vara den som står där, helt förvirrad och fattar inte vad jag gör, varför jag gör det eller var jag ska.

Jag vill ha pengar. Jag vill ut och resa. Jag vill ha mer pengar. Jag vill mycket. Jag vill omöjliga saker.

Jag drömmer, och det är gratis.

Nu är klockan tretton och tio. Cirka etthundrafemton minuter kvar. Nu ska jag ägna mig åt något annat. Vad det är vet jag inte. Det märker jag.

Hej!