Category Archives: Kärlek

2015/10/03

Det har gått ett helt år sedan min underbara mormor lämnade denna jord.
Jag har varit utan min bästa vän i 365 dagar. 365 dagar fyllda med saknad och ångest. Ångest för att jag inte umgicks och pratade med henne mer än vad jag gjorde.

Den 3e oktober 2015 var jag i Sundsvall och spelade bowlingmatch. När matchen var klar hade jag flera missade samtal och meddelanden på telefonen. Magkänslan var åt helvete. Den känslan visade sig stämma. Fan!

Det är så mycket jag skulle vilja prata med mormor om. Och så mycket jag skulle vilja fråga henne om.
Tips och råd inför lägenhetsköpet jag gjorde i november. Om min “fästman”, som hon skulle kalla honom, som jag träffade vid julen förra året. Vill prata med henne om resan jag och min “fästman” gjorde till Trondheim. Första gången jag nånsin varit där, men kände igen så mycket tack vare de berättelser jag har hört från henne.

Att åka till Umeå utan att kunna besöka henne, prata med henne och krama om henne gör så jävla ont inom mig. Hon saknas mig!
Vet inte vad jag skall göra utan henne. Det är så många gånger jag plockat upp telefonen för att slå henne en signal, men i sista stund varit tvungen att lägga ner telefonen. Hon kommer inte att svara. Hon kommer aldrig mer svara mig. Kommer aldrig mer få höra hennes röst. Aldrig mer kunna skratta med henne, ta en kaffe på stan, prata politik, besöka biblioteket… Fan vad jag saknar henne!

varldens-finaste-mormor

Mitt hjärta är trasigt, mitt hjärta kommer aldrig bli helt igen.

Livet är orättvist!

Advertisements

Önskelista 2015

På allmän begäran gör jag detta inlägg.
Kanske också för att friska upp mitt egna minne. 🙂

Det jag önskar mig i julklapp/present i år är:
Vitrinskåp
Fina halsband
Fula sockar (as usual)
Bilder på släkten (gamla som nya)
Tavlor med stadsmotiv, gärna canvas
Nyckelskåp (för kanske 3-5 nyckelknippor)
Fotoramar av alla dess former, storlek och färger
Bidrag till fondtapet (vet inte vilken jag vill ha än)
Soffa, eller bidrag till en (vill väldigt gärna ha en sånhär)
Högskåp (till badrum). Gärna detta om jag får drömma lite
Knäskydd (http://www.rehband.com/se/hyper-x-knee-support)
Smink (puder, ögonskugga, mascara… ja, vad som helst i sminkväg)
Bidrag till bowlingskor (de jag har kollat på har legat på minst 2000kr st)
Bra-att-ha-grejer till hemmet (skruvar, dörrmatta, duschstång, tandborstmugg m.m.)
Inomhussandaler/inomhusskor med dämpning (avlastning för kroppen när jag står upp)
Handfatsskåp – detta eller varför inte detta? Om jag får drömma igen vill jag ha detta fina skåp
Någon form av hylla jag kan ha i köket till köksprylar. Liknande denna eller något annat praktiskt

Jag önskar mig också presentkort på ett eller flera av följande ställen:
HM
Jula
Rusta
Boozt
Kappahl
LaRedoute

I #believeinbowling

Alla som känner mig vet hur mycket jag älskar bowling. Bowling är mitt liv. Utan bowlingen vore jag ingenting. Om ett halvår har jag varit bowlare i 18 år. ARTON år. Det är ganska länge. Speciellt för en som bara är 27 år gammal. Jag borde vara mycket bättre än vad jag egentligen är. Där har jag bara mig själv att skylla. Som 15-åring var jag sveriges 6e bästa kvinnliga bowlare bland 16-åringar (jag skulle fylla 16 det året)

Bowlingtävling 2003

Ni kan ju se på bilden hur glad jag var? Haha nej, skämt åsido, det var en väldigt intressant och givande final. Jag spelade som sagt inte alls bra, men jag fick vara med om det. Det betydde mycket. Jag kom hela vägen dit, vilket innebär att jag slog ut många andra bra spelare på vägen.

Samma år som jag kom till finalen på Bowliaden spenderade jag en vecka på sommaren i Bollnäs på bowlingskola. Vi tränade 4 timmar per dag och hade 4 timmars teori, varje dag. Den veckan var otroligt värdefull! Har även gått tränarutbildning i Vetlanda, men det var så länge sedan att jag inte minns när det var. Har även gått tränarutbildning på andra ställen runt om i Sverige som jag inte riktigt minns var. Ett år kom jag även till juniorlandslagsträning. Men längre än så har det inte gått… Inte än iallafall!

Bowling är och kommer alltid vara en stor del av mitt liv. Men det kommer inte få ta över mitt liv. Det har varit nära tidigare, och då bestämde jag mig för att aldrig mer spela… Det är en hemsk känsla. Jag var förbannad på mig själv. Jag grät för att jag var så förbannad och besviken. Jag hade alldeles för höga förväntningar på mig själv och kunde inte uppnå dem. Det blev ett uppehåll på ca 8 månader. Det var verkligen värt det. Och det bästa som hände efter dessa 8 månader var att jag flyttade. Jag bytte stad och klubb och det behövdes för att jag skulle få den där nytändningen.

Lite komiskt är det ändå. Ikväll hade jag träning och det gick ruskigt dåligt. Texten ovan detta skrev jag innan träningen. Hur mår jag nu? Fördjävligt. Bowlingen påverkar mig mer än vad jag vill. Jag lever verkligen inte som jag lär. Statusuppdateringen på Facebook kanske säger en hel del?

Facebook-status

Jag önskar att jag hela tiden kunde tänka som Natalie Savant, The IAB Kid Bowler. Hon kommer att bli stor en dag. Tänk att ha samma tänk som henne. Vad livet skulle vara så mycket lättare! Det värsta med mitt tänk är att jag, så fort jag spelat dåligt, tänker så negativt om mig själv. Jag tycker att jag är värdelös (som ni kunde se här ovan). Jag vet att jag kan mycket bättre och det är väl därför jag blir så otroligt förbannad på mig själv. Kan ju ändå inte göra något åt det som redan har hänt, varför då tänka negativt? Då garanterar man bara att det fortsätter att gå dåligt. Men måste tänka positivt. När man vet att man kan mycket bättre, varför inte bevisa det för omvärlden också?

Bilden nedan är en bild jag själv har tagit (går att förstora genom att klicka på den). Jag har sedan skrivit dit en mängd olika citat och väl valda ord (som är ärligt snodda) som jag hoppas ska hjälpa mig på vägen (och kanske någon annan som också läser detta?) Denna bild har jag även på min telefon, som jag ska försöka komma ihåg att ta upp nästa gång det går dåligt. För det kommer att hända, men jag får se till att ändra mitt tankesätt till dess. Bowling ska vara kul och det får man aldrig glömma bort!

Bowling boost

Overkligt.

Det är ett ord som cirkulerar i mitt huvud idag. Hela mitt liv känns overkligt just nu, men på ett positivt sätt. Jag är en helt ny människa nu jämfört med för ett halvår sedan. Jag är en annan person. Fast ändå fortfarande mig själv. Gamla jag finns kvar, men hon kommer bara fram när jag åker tillbaka till Umeå. När jag är här i Östersund är jag nya jag. En ny och bättre jag känns det som. Jag har fått en helt ny syn på livet. Jag har vuxit i mig själv. Det är så mycket positivt som har hänt mig sen jag flyttade hit. Bowlingen har utvecklats enormt! Jag har ett jobb som jag trivs på och där jag känner mig väldigt bekväm. Och framförallt har jag världens bästa pojkvän. Det är mycket tack vare honom som jag är där jag är idag. Han kom in i mitt liv precis när jag behövde honom som mest.

Detta inlägg skriver jag bara för att jag vill visa tacksamhet. Jag är så otroligt glad att jag är omgiven av människor som bryr sig. Som jag vet att jag kan luta mig tillbaka mot när jag behöver dem.

Tack Robert! Tack Cecilia! Tack min familj! Tack mina galna arbetskompisar!
Det nya äventyret har bara börjat och jag ser verkligen fram emot tiden som kommer!

Med förväntansfulla hälsningar,
Nya Therese

Östersund dag 3

Då har jag flyttat till Östersund. Det känns lite ovant, men faktiskt otroligt mycket bättre än vad jag väntade mig. Det kommer ta en evighet att få ordning på lägenheten och alla mina kartonger jag har, men det är en petitess. Det finns de som har det värre. Jag har en jättefin lägenhet, jobb och snart många nya vänner också. Det kommer bli jättebra det här!

Det är klart att jag saknar syster, mormor och vännerna i Umeå. Men ibland måste man röra på sig. Nu när jag fick ett riktigt bra jobb så hoppas jag att det var rätt beslut. Umeå finns kvar. Alla som jag håller nära är mer än välkomna att hälsa på mig.

Igår var det den 28e september och världens bästa mormor fyllde år. Tyvärr kunde jag inte vara på plats och fira henne. Men jag ringde henne igår iaf. Jag och min syster var till henne för ett par veckor sedan och firade henne i förväg också. Vi syskon (och kusiner då) har världens bästa mormor. Finns ingen som är så fin som henne. Hon har ett hjärta av guld och är otroligt smart. Sen så är hon söt också =) Kortet nedan tog jag förra året när vi var och firade henne.

Mormor

Nä, vet ni vad?
Nu måste jag ta en dusch och utforska stan lite. Ska iväg till bowlinghallen och prata lite skit med dem hade jag tänkt.
So long, my darlings!

20100921

Söndagen flög liksom förbi. Har haft en otroligt trevlig sista söndag i Umeå. Råkade bli så att jag sov över hos en kompis natten till söndagen och vi umgicks hela dagen. Vi var med varandra från ~15 på lördagen till ca 19:30 på söndagen. Och vi blev inte less på varandra. Hur awesome är inte det?

Jag har förträngt att jag faktiskt flyttar snart. Men nu börjar det bli väldigt påtagligt. Har träffat de flesta av mina vänner här för sista gången innan jag flyttar. Jag är verkligen lyckligt lottad som har så fina vänner omkring mig. Kunde inte ens drömma om att såna fina vänner vill vara just M I N vän. 20-åriga jag hade verkligen inte trott på 26-åriga mig om jag hade berättat hur jag lever idag. Usch. Börjar nästan gråta. Har jag verkligen förtjänat detta? Ja. Jag kan faktiskt tro på att jag har det. Tack alla ni som finns vid min sida, ni betyder massor!

Det finns så många jag skulle vilja träffa en sista gång innan jag flyttar, för att kunna säga hej då på riktigt. Har blivit så abrupt nu på slutet.
Ska försöka klämma in de viktigaste på torsdag. Ska nämligen resa iväg idag måndag och kommer tillbaka på torsdag. Tidigt på fredag åker jag och min far hem till Östersund och lämnar Umeå bakom mig.
Oj vad det känns overkligt!

Just ja. Rubriken på detta inlägg kan tänkas vara fel, men det är det inte. Tänkte egentligen skriva om att det, denna söndag, var exakt 4 år sedan jag skrevs in på arbetsförmedlingen (för andra gången). Jag har alltså varit arbetslös i fyra (!) år. Visserligen med ett jobb nu senaste 6 månaderna, men via af och inget “riktigt” jobb. Men nu, NU! Nu ska jag flytta och börja nytt jobb, träffa nya vänner och börja bli en bättre Therese. Jag är både livrädd, nervös, spänd, rädd, glad, förväntansfull och sprallig över allt detta. Hur ska det sluta?
Alltså. Jag ska flytta. Jag ska skaffa nya rutiner. Nya mål. Nytt liv. Det här är spännande men nervöst. Ojoj!

Jag tror jag måste sova lite nu. Har svårt att slappna av dock. Det är så mycket som händer.

*going in to la la land*

God natt mina fina vänner! ❤

Lyssna på Jim Carrey

Intressant och tänkvärt!

You can spend your whole life imagining ghosts,
worrying about the pathway to the future.
But all there will ever be is what’s happening here.
In the decisions we make in this moment, which are based in either love or fear.
So many of us choose our path out of our fear disguised as practicality.
What we really want seems to be impossibly out of reach and ridiculous to expect, so we never dare to ask the universe for it.
I’m saying; I’m the proof that you can ask the universe for it.

My father could have been a great comedian, but he didn’t believe that that was possible for him.
And so he made a conservative choice.
Instead he got a safe job as an accountant and when I was 12 years old he was let go
from that safe job and our family had to do whatever we could to survive.

I learned many great lessons from my father.
Not the least of which was that you can fail at what you don’t want.
So you might well take the chance on doing what you love.

Nytt och gammalt – bara lilla jag

Klockan har hunnit slå 11 och det är söndag den 20e april.
Rise and shine folks! En ny dag gryr.
Ta hand om den så gott du kan så ska du se att det blir en bra dag idag med.

En kopp kaffe eller två så ska jag nog vara på benen jag med. Har nog sovit gott tror jag. Dock börjar det bli ruskigt tråkigt att sova själv…
På tal om själv. Det är snart 17e maj! Alltså Norges nationaldag. Jag åker till Oslo fredagen den 16e maj och blir där till på söndagen. I dagsläget är det bara jag som åker här från Umeå. Försöker få med mig en till, får se hur det går med den saken. Möter upp mor med bihang på Sentralstasjonen i Oslo nånstans runt 15, beroende på hur tågen går mellan flaxplatsen och sentralen.  Kommer bli en riktigt trevlig helg tror jag.

Och just ja! Har fått jobb. Det är inte det bästa jobbet, pga avtal och sånt grejs. Men jag trivs otroligt bra och jag tror att det kommer bli bra under tiden jag är där. Äntligen har jag fått en anledning att gå upp på morgonen. Att det sen är 5:30 gör mig ingenting. Det är det absolut värt! Jag verkar vara uppskattad där också, så det är ju skoj.

Det är vår i luften! Äntligen! Nu kan man sluta oroa sig för att det ska snöa på ett bra tag. Det börjar bli varmt och grönt. Fåglarna kvittrar och människorna är glada. Det är nog den bästa årstiden tror jag.

Vad har ni hittat på denna fina påskhelg då?

Zoegas

Stockholm

Jag är lite förväntansfull. Snart ska jag till Stockholm på rekryteringsmässa. Jag är inte ett dugg nervös. Borde jag vara det? Förstår inte varför man ska bli nervös egentligen. Man ska ju egentligen bara visa upp sig själv och ha världens självförtroende och veta att man kommer att lyckas. Så svårt är det väl inte?

Hoppas på att den fredagen kommer förändra mitt liv till något positivt. Vill att något ska hända nu. Är less på att sitta hemma hela dagarna och söka jobb. Det känns som om att det är det enda jag har gjort i 41 månader nu. Ja, förutom att ha gått på möten på arbetsförmedlingen och fått skälla ut allt dåligt folk. Folk som inte förstår något (till och med min handläggares chefs chef, alltså högsta hönset i stan) Men det har ju inte gett nånting. Inte ens att Uppdrag Granskning kom dit (tack vare mig) har hjälpt något.

Nä, man kanske skulle ta och bli politiker istället?

Iallafall, jag ska till Stockholm i slutet av februari och det kommer bli oförglömligt!

KCT

Tack för alla fina för att ni finns!

Jag är beredd på att få alla typer av kommentarer, det måste man vara om man är bloggare.

Det är något jag har funderat på länge nu. Ja, i nästan hela mitt liv sen jag började kunna tänka. Varför finns det människor som inte vill bry sig om sina medmänniskor? Varför finns det de som tycker att det enda som räknas i livet är om man lyckas själv? Utan att tänka på de andra. Ibland blir jag så besviken. Det är klart man ställer upp för andra om man kan. Man behöver inte köpa en bil och körkort till alla man känner. Men man hjälper väl till med det man kan? Kan vara en hjälpande hand vid en flytt, bjuda på mat om den personen har det knapert en tid, skjutsar hem någon för att denne inte ska behöva stå ute i kylan och vänta på en buss i 45 minuter. Räcker till och med om man bara finns till om någon behöver prata. Ska det verkligen vara så svårt? Varför är det så jävla viktigt att man ska klara sig själv hela tiden? Visst, jag håller med om att det kan vara skönt att klara sig på egen hand. Absolut! Men tänk på de andra som inte gör det, snälla!?

Jag kan ta några exempel:

Jag spelade bowling när jag bodde i Gävle. Vi skulle på bortamatch till Gotland. Vi körde i två bilar till hamnen i Nynäshamn där vi tog färjan. Jag och en till klubbmedlem skulle få hämtning så vi slapp åka till bowlinghallen för att sen åka tillbaka samma väg vi kom från. Men! Hämtningen skulle ske på en mack, istället för hemma hos mig. Från min lägenhet till macken var det 6,5 km. Så jag var ändå tvungen att fixa skjuts dit (tidigt en lördagsmorgon). Allt för att vår chaufför skulle slippa köra “in i byn”. Visst, snällt att jag slapp åka till bowlinghallen några mil bort. Men kunde de inte köra hela vägen? Att ställa upp och köra den där lilla biten extra (det var ju ändå på vägen, så skulle bara bli nån km längre för dem) hade betytt så mycket för mig trots att det hade varit en liten uppoffring för dem.

Folk som ställer upp värdesätter jag högt! Jag vet inte hur många gånger jag har fått skjuts till och från bowlinghallen sen jag flyttade till Umeå. Här uppe är 1 mil enkel väg ingenting, folk ställer mer än gärna upp på det. Och för mig betyder att jag slipper åka buss i närmare en timme per gång. Jag blir lika glad varje gång någon erbjuder sig skjuts. Förväntar mig aldrig nånting (har lärt mig att man bara blir besviken då) och just därför så blir jag extra glad när det väl händer. Tack alla som ställt upp, ni vet vilka ni är! (om ni nu läser detta dvs)

Och min familj! Oj vad jag har de att tacka till mycket. Mamma och pappa! Först och främst vill jag tacka er för att ni såg till att jag blev till. Tack för att ni har satt mig på denna jord. Jag finns här för att uppfylla ett syfte. Vilket vet jag inte ännu, men jag har ju hela livet att fundera. Tack för att ni alltid finns när jag behöver er som mest. Och det gäller inom ALLA områden. Som ett ekonomiskt stöd, psykiskt stöd, erbjuder alltid en plats att sova på om jag behöver det.
Maria, du betyder extremt mycket för mig. Bara vetskapen om att du finns nära mig… OJ, vad jag uppskattar det. Vet inte hur jag hade klarat mig i Umeå utan dig. Tack, tack, tack!! Tusen tack!!
Sandra, tack för att du ställer upp och pratar skit med mig i timtal. Tack för att du får mig att skratta när jag egentligen inte vill. Tack för att du finns!
Robin, oj vad du om någon betyder mycket. Kommer ihåg varje gång du hämtade mig när jag hade slutat förskolan. Trots att du var bara 3-4 år gick du ensam ~400 meter för att ställa dig vid räcket utanför förskolan och vänta. Så fint av dig. Att jag kommer ihåg det över 20 år senare säger väl ganska mycket? Tack för att du är lika dum och knäpp som mig ❤ Tack för att du är du!
Sen vill jag tacka Jennie, Robins fina fru. Jag vet inte om jag har sett Robin lyckligare sen du kom in i hans liv. Jag ser på honom att du betyder mycket för honom. Är det nånting jag önskar här i livet så är det att mina syskon ska må bra. Tack för att du får min lillebror att må bra. Tack också för att du varit med och sett till att Viggo har kommit till jorden. Finare människa än honom är svårt att hitta.

Sist, men absolut inte sist, vill jag tacka min underbara mormor! Finns inte tillräckligt med ord här i världen som skulle räcka för att beskriva hur mycket du betyder för mig. TACK! Tusen tack för att du är den mormor många bara kan drömma om att ha!! Jag har tur att inte ha det som en dröm, för mig är det verklighet. Tack!

Oj, detta blev jobbigare att skriva än vad jag tänkte mig. Sen jag skrev orden “Och min familj!” har jag suttit här framför datorn och grinat. Det har tagit mig lång tid att skriva detta. Jag har grinat av lycka. Lycka av att jag har så fina människor i min närhet. Det är få förunnat.

Så, det minsta jag kan be er om är att ta hand om alla fina människor ni har runt er. Ett enkelt hej, en simpel kram, kan betyda mer än ni anar!

Nu ska jag gå och torka mina glädjetårar.
Tack för mig!