Blog Archives

Glädje, lycka och stolthet

Det är så svårt att sätta ord på känslor ibland. Idag är en sån gång. Men jag vill ändå blogga, så jag får ge det ett försök.

Jag är så otroligt glad och stolt. Jag tänker tillbaka till lördagen som var. Eller det började egentligen på fredagsmorgonen. Klockan 07:58 på fredagsmorgonen den 25e januari, fick jag ett sms jag aldrig kommer glömma bort. Det var från min lillebrors flickvän tillika en underbar vän till mig. Jag var inte riktigt säker på att det som stod i sms:et var sant så vi skickade några sms fram och tillbaka innan jag insåg att hon talade sanning. Ok, tänkte jag. Fan vad kul och oväntat. Meeen, vad ska jag göra nu? Jag ringde till min mor för att prata med henne. Ringde min far och pratade med honom också.

Runt lunch åkte jag till min systers jobb och umgicks med henne. Svårt att inte prata om sms:et jag fick. Men jag lyckades hålla mig. Klockan närmade sig hemfärd för min del. När jag kom hem hängde jag upp tvätt i torkskåpet. Skulle ju packa inför tågresan jag skulle göra dagen efter, klockan 15, ner mot södra Sverige. Hade lite smått panik med tanke på att tvätten inte skulle vara torr förrän vid 20 på kvällen.

Under tiden jag hängde upp tvätten fick jag ett sms av min syster som fortfarande var på sitt jobb. “Åker du 9.12-tåget i morgon?”. Det diskuterades fram och tillbaka under eftermiddagen om jag skulle ta ett tidigare tåg och stanna i Gävle över dagen, med tanke på sms:et jag fick av min brors flickvän på morgonen. Men jag hade inte pratat med Maria om det, så jag var lite osäker på vad jag skulle säga. Så jag frågade “Kanske… Hur vet du det?” Och till svar fick jag “Robin ringde :)”. Phew! tänkte jag, äntligen behöver jag inte hålla tyst om det inför henne. Nu började kaoset kan jag väl kalla det. Jag ringde mamma, ringde sedan pappa, var tvungen att även ringa Maria. Sedan ringde jag tillbaka till mamma. Till slut, efter många om och men så hade jag köpt en ny tågbiljett. Och jag skulle även få sällskap på tåget ner till Gävle av Maria. Så båda systrarna från norr skulle spendera lördagen i Gävle. Lycka!!!

Panikpackningen blev ÄNNU MER panik. Men det gick bra tillslut. Tror jag. När jag hade packat klart gick jag till Maria och hennes sambo för att se ett avsnitt av Dr Who. Det var lite svårt att fokusera på serien med allt det andra i huvudet.

Dagen efter gick jag upp klockan 07:00. Smått förvirrad och frusen (hade satt alla elementen på ca 12°C eftersom jag ska vara borta i tre veckor) Jag såg till att jag hade allt packat, jag var klar för avfärd. Klar för att göra något helt oväntat men ack så underbart härligt. Mötte upp Maria på busshållplatsen ca 07:50. Tåget skulle ju gå 09:12, så vi hade gott om tid på oss när vi väl kom till stan. Vi gick till Sibylla-kiosken på busstationen och köpte oss varsin tidning och nån dricka. Sedan väntade vi på vårat tåg inne på centralstationen. Och tro’t eller ej, men tåget var en halvtimme tidig! Det händer ju aldrig. Vi satte oss mittemot varandra med ett bord mellan oss. Ingen av oss hade någon av platserna, men enligt konduktören var dessa två platser lediga fram till Gävle vilket passade oss perfekt.

Vi försökte så gott vi kunde att lösa melodikrysset också. Men med kasst Internet och tunnlar lite här och var som störde så gick det inte 100% felfritt. Men men, kul var det ändå. De första timmarna var helt okej ändå på tåget, men när klockan närmade sig 12-13 så var båda trötta. Tiden gick trots det ganska fort och vi kom fram till Gävle i tid. Kors i taket!

Vi blev hämtade av syster Sandra och mammas sambo Curt. Åkte runt och gjorde lite ärenden innan vi hamnade i kaoset hemma i pappas lägenhet. Där sprang alla runt som yra höns. Svårt att få saker gjorda när alla är förvirrade och stressade. Lägenheten tömdes på några människor och det blev lite lugnare. Jag och Maria var ensamma ett tag. Då kunde vi slappna av lite, innan vår skjuts kom. Vi åkte in till stan, parkerade i p-hus mitt i stan och promenerade till Rådhuset. När vi hade stått där i ca tio minuter anlände några fler. Och efter kanske fem minuter till pratar en i gänget i telefon med brodern och vi insåg att vi var vid fel ställe. Det var stadshuset vi skulle till. Som tur är så ligger det bara på andra sidan gatan, så vi knatar dit. Och när vi kommer dit fick jag syn på något jag inte ens kunde drömma om. Så otroligt vackra de var tillsammans, min bror och hans flickvän.

Vi gick in i stadshuset, tog hissen upp till andra våningen. Där kom kamerorna fram. Mobiler hit och mobiler dit, digitalkameror som bråkade om att få bästa bilden och även ett par systemkameror sågs bland alla blixtar. Efter fotosessionen går vi in i ett annat rum där allt, bara några minuter senare, skulle ske.

Rummet

Tack Wille! Utan dig hade detta kort aldrig tagtis.

Kamerastativen ställdes i ordning, släkten och de två vittnena (som skrev under papperna) satt samlade i stolar och soffor längs med väggen. Vigselförrättaren stod med ryggtavlan mot spegeln. Min lillebror stod till vänster och hans flickvän till höger. Nu händer det. Något som jag inte kunde ana i förväg. Något som jag unnar dessa två människor just nu, mer än några andra på denna jord. Min lillebror och hans flickvän blir Herr och Fru Baudin.

Robin och Jennie

Jag är otroligt glad över att jag fick vara med på detta bröllop. Aldrig i min vildaste fantasi trodde jag att första bröllopet jag skulle gå på skulle vara min egna lillebrors.

Min lillebrors fru Jennie är en person som jag avgudar på många sätt. Hon får min bror att lysa. Jag har aldrig sett honom så glad, lycklig och kär som han är nu. Allt tack vare dig Jennie. Att ni två har funnit varandra betyder otroligt mycket, både för er men också för vår familj. Att du Jennie nu delar vårat efternamn betyder mycket. För mig är vårat efternamn heligt, det betyder något så oerhört för mig. Jag är både stolt och glad över att du vill vara en del av oss. Du är mer än välkommen. Du är en del av oss och så hoppas jag att det kommer förbli livet ut.

Jag önskar er all lycka och välgång i livet. Ni förtjänar verkligen varandra.

I detta inlägg vill jag också tacka dig Jennie för att du vill vara min vän. Du betyder mycket!

Jag vill också tacka Simon för talet du höll under middagen. Det var väldigt fint! Tack!

63244800 sekunder

Nu är det augusti 2012. Det innebär att jag har bott i denna lägenhet i två år. Igår var det två år exakt. Och innan denna lägenhet så bodde jag i en exakt likadan i över ett år. GAH! Jag är less. Egentligen lite less på stan faktiskt, om jag ska vara ärlig. Trodde aldrig jag skulle säga det. Jag älskar Umeå, men det har blivit för mycket nu. Lite smått less på alla myndighetspersoner här.

Nu när jag har varit ledig (ja, ledig från arbetsförmedlingen) i tre veckor har jag insett att jag vill ha något nytt. Jag passade på att vara borta så länge som möjligt för att jag trivdes mycket bättre där jag var än här hemma i Umeå.

Jag vill helst flytta till någon ny stad. Gärna söder om Gävle, så jag har bättre möjligheter inom bowlingen. Och nej, jag vill inte flytta till Gävle igen. Där bodde jag i tio år och det räcker. Är less på människorna och mentaliteten som finns där (absolut inte less på min familj, men ja – alla andra) Stockholm kanske vore något? Eller det är nog alldeles för dyrt att bo där. Karlstad då? Ja, kanske. Men där är det inte lätt att få lägenhet.

Jag har stått i kö i olika hyresrättsföreningar sen våren 2011. Har säkert lämnat intresseanmälningar på minst 100 lägenheter. Och inte en enda har jag blivit erbjuden. Visst, man måste ha stått i lägenhetskö länge, jag vet. Men det är irriterande ändå. Står i kö lite överallt faktiskt. Göteborg, Örebro, Karlstad, Kil, Uppsala, Gävle (ja, tro’t eller ej), Upplands Väsby…

Ja, bara att vänta och se vad som händer. Måste fylla 25 först, för ekonomins skull. Men det är ju snart. Usch! Jag vill bort här ifrån. Börjar vantrivas och det är inget bra tecken.

Hilfe?!

Tågresan

Sitter på tåget till Sundsvall. Shit vilket segt nät! Men ja.. Man kan ju inte klaga. Har ju gratis frukt och te/kaffe. Mums!

Jag har problem varje gång jag ska någonstans. Först var det flyget i Edinburgh. Nu var det denna resa. Jag kom till stationen 7 min innan tåget skulle gå. Har min bokningskod och skulle hämta ut den i maskinen. Men det gick inte. Bokningen ej genomförd. Nähä? Tänkte jag.. Tåget stod redan på perrongen. Så jag gick till konduktörn och sa att jag inte kunde hämta ut den. Men jag fick åka med ändå. Jag hade ju utskrift på både bokning och betalningen. Så jag hade mina bevis på att detta var min biljett. Betald och klar.

Nu ska jag nog hämta mig en kopp kaffe till. Sen ska jag plugga lite Java. Wish me luck!

May the force be with me

(just nu så såg jag att Sanna Nielsen sitter på samma tåg. Fyra säten framför mig, med ansiktet mot mig. Skoj)

Sverige

Jag är i Gävle! Så otroligt glad över att vara tillbaka på svensk mark. Jag har saknat Sverige, naturen, människorna, familjen, vänner. Ja, ALLT! Men nu är jag tillbaka. Stannar i Sverige till den 4e jan, då jag åker tillbaka till Edinburgh. Kan ju inte direkt säga att jag längtar.

Jag höll på att missa flyget. Fan vad jag fick springa. Pga ett missförstånd från min sida så gick jag inte igenom säkerhetskontrollen förrän 14:55, och flyget skulle gå 15:25. Kontrollen tog runt 10 min pga väldigt lång kö + kroppsvisitering av mig eftesom mina skor gjorde att det pep när jag gick genom. Skoj… Not!

Jag tänkte inte på att jag hade gått igenom kontrollen så sent.. Så jag gick sakta och kollade i affärer. Stannade inne på en affär och köpte en whisky åt min far. Sedan hör jag i högtalarna “Last chance to board the flight to Stockholm, Skavsta. One minute left”

FAN! Tänkte jag. Jag hade ju inte ens passerat Gate1, och jag skulle till Gate20. Jag hade en ryggsäck på 6-7 kg (kändes det som), en bärbar dator i vänster hand och en whisky i högra. Så, rusa som fan hela Edinburgh Airport (som inte är så liten heller) Till slut efter en jävla rusning, så ser jag två vakter som stod vid Gate20. De ropade till mig (antar jag, eftersom jag sprang som bara den) och frågade “Stockholm?!?!” Jag skrek JAAAAAAAAAAAAAA och sprang ännu fortare. Väl inne i flyget hittar jag en ledig plats, 18D. Satte mig ner och försökte andas. Tror att all syre jag hade i kroppen var slut efter denna hemska rusning. (hade jag ställt upp iVM 400m så hade jag vunnit med hästlängder. Hade nog hunnit två varv innan de andra kom i mål) Jag var röd i hela ansiktet, stressad som fan, tårar i ögonen och allmänt trött. Flygvärdinnan kom fram till mig och frågade hur jag mådde. Det enda jag sa “Water?” Men nej.. Det hade de tydligen inte (som jag sen fick reda på att de faktiskt hade).

Men till slut kom jag iaf fram till Skavsta flygplats och först då kunde jag slappna av.

Sen kan jag ju säga till de som undrar..

Med 99% säkerhet flyttar jag till Gävle i juni 2009. Varför? Ja.. Många anledningar. Men framförallt för att jag inte klarar av ytterligare två år i Edinburgh. Det blir bara för mycket.