2015/10/03

Det har gått ett helt år sedan min underbara mormor lämnade denna jord.
Jag har varit utan min bästa vän i 365 dagar. 365 dagar fyllda med saknad och ångest. Ångest för att jag inte umgicks och pratade med henne mer än vad jag gjorde.

Den 3e oktober 2015 var jag i Sundsvall och spelade bowlingmatch. När matchen var klar hade jag flera missade samtal och meddelanden på telefonen. Magkänslan var åt helvete. Den känslan visade sig stämma. Fan!

Det är så mycket jag skulle vilja prata med mormor om. Och så mycket jag skulle vilja fråga henne om.
Tips och råd inför lägenhetsköpet jag gjorde i november. Om min “fästman”, som hon skulle kalla honom, som jag träffade vid julen förra året. Vill prata med henne om resan jag och min “fästman” gjorde till Trondheim. Första gången jag nånsin varit där, men kände igen så mycket tack vare de berättelser jag har hört från henne.

Att åka till Umeå utan att kunna besöka henne, prata med henne och krama om henne gör så jävla ont inom mig. Hon saknas mig!
Vet inte vad jag skall göra utan henne. Det är så många gånger jag plockat upp telefonen för att slå henne en signal, men i sista stund varit tvungen att lägga ner telefonen. Hon kommer inte att svara. Hon kommer aldrig mer svara mig. Kommer aldrig mer få höra hennes röst. Aldrig mer kunna skratta med henne, ta en kaffe på stan, prata politik, besöka biblioteket… Fan vad jag saknar henne!

Mitt hjärta är trasigt, mitt hjärta kommer aldrig bli helt igen.

Livet är orättvist!