Flum flum träd

Jag är på väg till jobbet. Då jag inte har körkort åker jag alltid med kollega till och från jobbet. Vi har fem mil enkel väg. Det är skog mestadels hela vägen. Kom nyligen att tänka på en sak… Jag sitter och tittar åt sidan och ser alla dessa fina, vinterbeklädda träd längs vägen. Undra hur många träd vi åker förbi varje gång vi åker till och från jobbet. Och hur kan man beräkna det? Hur långt bort från vägen får träden vara för att man ska få räkna det till de vi kör förbi dom? Jag menar, vi kör ju inte förbi träd som är en mil bort, på sidan alltså… Förstår ni hur jag tänker? Kan man bara räkna de träd man ser? Någon som har svar på mina frågor?
Hilfe bitte?

I #believeinbowling

Alla som känner mig vet hur mycket jag älskar bowling. Bowling är mitt liv. Utan bowlingen vore jag ingenting. Om ett halvår har jag varit bowlare i 18 år. ARTON år. Det är ganska länge. Speciellt för en som bara är 27 år gammal. Jag borde vara mycket bättre än vad jag egentligen är. Där har jag bara mig själv att skylla. Som 15-åring var jag sveriges 6e bästa kvinnliga bowlare bland 16-åringar (jag skulle fylla 16 det året)

Ni kan ju se på bilden hur glad jag var? Haha nej, skämt åsido, det var en väldigt intressant och givande final. Jag spelade som sagt inte alls bra, men jag fick vara med om det. Det betydde mycket. Jag kom hela vägen dit, vilket innebär att jag slog ut många andra bra spelare på vägen.

Samma år som jag kom till finalen på Bowliaden spenderade jag en vecka på sommaren i Bollnäs på bowlingskola. Vi tränade 4 timmar per dag och hade 4 timmars teori, varje dag. Den veckan var otroligt värdefull! Har även gått tränarutbildning i Vetlanda, men det var så länge sedan att jag inte minns när det var. Har även gått tränarutbildning på andra ställen runt om i Sverige som jag inte riktigt minns var. Ett år kom jag även till juniorlandslagsträning. Men längre än så har det inte gått… Inte än iallafall!

Bowling är och kommer alltid vara en stor del av mitt liv. Men det kommer inte få ta över mitt liv. Det har varit nära tidigare, och då bestämde jag mig för att aldrig mer spela… Det är en hemsk känsla. Jag var förbannad på mig själv. Jag grät för att jag var så förbannad och besviken. Jag hade alldeles för höga förväntningar på mig själv och kunde inte uppnå dem. Det blev ett uppehåll på ca 8 månader. Det var verkligen värt det. Och det bästa som hände efter dessa 8 månader var att jag flyttade. Jag bytte stad och klubb och det behövdes för att jag skulle få den där nytändningen.

Lite komiskt är det ändå. Ikväll hade jag träning och det gick ruskigt dåligt. Texten ovan detta skrev jag innan träningen. Hur mår jag nu? Fördjävligt. Bowlingen påverkar mig mer än vad jag vill. Jag lever verkligen inte som jag lär. Statusuppdateringen på Facebook kanske säger en hel del?

Jag önskar att jag hela tiden kunde tänka som Natalie Savant, The IAB Kid Bowler. Hon kommer att bli stor en dag. Tänk att ha samma tänk som henne. Vad livet skulle vara så mycket lättare! Det värsta med mitt tänk är att jag, så fort jag spelat dåligt, tänker så negativt om mig själv. Jag tycker att jag är värdelös (som ni kunde se här ovan). Jag vet att jag kan mycket bättre och det är väl därför jag blir så otroligt förbannad på mig själv. Kan ju ändå inte göra något åt det som redan har hänt, varför då tänka negativt? Då garanterar man bara att det fortsätter att gå dåligt. Men måste tänka positivt. När man vet att man kan mycket bättre, varför inte bevisa det för omvärlden också?

Bilden nedan är en bild jag själv har tagit (går att förstora genom att klicka på den). Jag har sedan skrivit dit en mängd olika citat och väl valda ord (som är ärligt snodda) som jag hoppas ska hjälpa mig på vägen (och kanske någon annan som också läser detta?) Denna bild har jag även på min telefon, som jag ska försöka komma ihåg att ta upp nästa gång det går dåligt. För det kommer att hända, men jag får se till att ändra mitt tankesätt till dess. Bowling ska vara kul och det får man aldrig glömma bort!

Overkligt.

Det är ett ord som cirkulerar i mitt huvud idag. Hela mitt liv känns overkligt just nu, men på ett positivt sätt. Jag är en helt ny människa nu jämfört med för ett halvår sedan. Jag är en annan person. Fast ändå fortfarande mig själv. Gamla jag finns kvar, men hon kommer bara fram när jag åker tillbaka till Umeå. När jag är här i Östersund är jag nya jag. En ny och bättre jag känns det som. Jag har fått en helt ny syn på livet. Jag har vuxit i mig själv. Det är så mycket positivt som har hänt mig sen jag flyttade hit. Bowlingen har utvecklats enormt! Jag har ett jobb som jag trivs på och där jag känner mig väldigt bekväm. Och framförallt har jag världens bästa pojkvän. Det är mycket tack vare honom som jag är där jag är idag. Han kom in i mitt liv precis när jag behövde honom som mest.

Detta inlägg skriver jag bara för att jag vill visa tacksamhet. Jag är så otroligt glad att jag är omgiven av människor som bryr sig. Som jag vet att jag kan luta mig tillbaka mot när jag behöver dem.

Tack Robert! Tack Cecilia! Tack min familj! Tack mina galna arbetskompisar!
Det nya äventyret har bara börjat och jag ser verkligen fram emot tiden som kommer!

Med förväntansfulla hälsningar,
Nya Therese

Det här med att…

vara mobbad. Ha varit mobbad. Det tar på ens psyke mer än man tror.
Nu var det länge sedan jag blev mobbad, som tur är. Men jag blev mobbad under en otroligt lång tid och det har satt sina spår. Jag har alltid en hemsk känsla inom mig som kommer krypandes när jag minst anar det. En känsla att vara ingen alls. En känsla av att inte vilja finnas. Man känner sig tung och nere. Vet inte om det finns nånting som kan få en på humör.

Ikväll har varit en sån kväll. Det är nånting som tynger mig, men jag vet inte vad. Alla tankar jag har i huvudet är negativa. Varför? Hur? Varför jag? Det finns inga vettiga svar. Det är ju inte ens vettiga frågor.
Jag börjar tveka på… ja, praktiskt taget allt. Det är jobbigt. Vet inte vad jag kan göra åt det heller.
Dricka kaffe? Sova? Ta en öl? Prata ut med någon? Nä… Jag vet inte jag. Finns det nånting som kan lindra?

Jag trodde att mina tårar tog slut för länge sedan. Men en kväll som denna gör att jag märker att jag har fel