Att ha rätt – eller vara lycklig?

Jag är fullt medveten om att jag är en person som inte ger mig i första taget. Jag vet att jag har rätt, jag ska bevisa för mina medmänniskor om att det jag säger, och det jag gör, det är det som är rätt. När jag väl har fått igenom det, och de har insett att jag har rätt (vilket de förmodligen låter mig ha, fast de vet att det inte är så) så glädjs jag åt det. Men bara för en liten stund. Sen tycker jag att… ja… egentligen.. Varför gör jag så? Blir jag lycklig av att få andra att tro att jag har rätt? Är det verkligen rätt jag har? Är det inte bara det att jag söker en bekräftelse på att jag är någon? Att jag har en åsikt, och står för den?

Allt det jag säger, tycker och känner, det är det som är rätt för mig. Men bara jag vet att det är rätt för mig, så borde det räcka. Alla är inte som mig. Ska jag försöka få en 70årig gammal militär (bara ett exempel) att tänka och agera som jag gör? Nej.. Det är ju fel. Han är ju den han är, och ingen annan. Han ska agera efter vad han tycker är rätt och fel. Det är det som gör en människa unik. Man har rätt att vara sig själv. Alla har sin egen personlighet. Alla är vi idag, den vi en gång vad ämnad åt att vara. Vi är den vi är av någon anledning. Vi träffar de personerna vi gör, för att det är bestämt så. Vårat öde är redan bestämt. Men det vet vi inte om idag. Det som sker, det sker av någon anledning. Och det ska vi låta vara så. Vi ska inte försöka förändra det som en gång varit. Utan vi ska ta dagen som den kommer, och agera utifrån det. Det är då vi får leva som lyckligast. När vi inser, att vi kan släppa kontrollen. Vi behöver inte alltid ha rätt. Vi behöver inte vara den som skall bestämma och planera in i minsta detalj. Låter vi ta dagen som den kommer, och försöker göra något bra utav det så tror jag att vi kommer leva lyckliga under en längre tid.

Jag vill bli accepterad för den jag är och inte för den jag försöker vara. Så jag ber er, ni som känner mig, låt mig vara den jag är. Och påminn mig om att vara mig själv. Låt mig inte vara den personen som ni har uppfattat mig som. Jag vill inte vara den som sitter i ett hörn och lyssnar på er andra. Jag vill vara en del av gemenskapen. Jag vill ta för mig. Vill också synas och höras. Men jag vågar inte. För det är inte den peronen ni tror att jag är. Snälla hjälp mig att komma ur detta skal. Då blir jag lycklig!

Jag tror jag stannar där, det var vad jag ville säga. Tack

Flaskpost – även det verkar funka

 Ja, snigelpost, email, flaskpost – You name it!

Finns många sätt att kontakta folk, om man är för feg för att ringa.
Ibland funkar flaskpost, ibland inte. Ett roligt fenomen det där..
Kanske något man ska prova sig på?

Ett bevis på att det kan funka är detta
http://www.aftonbladet.se/karleksex/article2652497.ab

Säger bara en sak; Intressant!

Robert Wells gör det igen

Han kan verkligen leverera, gång på gång på gång.

Jag var imponerad av LaGaylia. Vilken röst den tjejen har alltså! Hon är rätt snygg, sjunger bra och har en enorm energi som smittar av sig.

Tornving.. Ja, vad ska man säga? Helt underbar! Humor hit och humor dit. Han vet vad som går hem hos publiken.

Källgren är i en klass för sig. Hennes röst är även den jävligt grym. Synd bara att hon enbart kan sjunga ljust. Hade gärna hört henne sjunga lite “vanliga” låtar. Men, en låt som hon sjöng.. Från en film, kommer inte ihåg vilken. Men den sjöng hon så jävla bra. Vill höra den låten igen, med just Sofia Källgren.

Peter Johansson, vilken kille! Han kan verkligen få en på bra humör. Så som han dansar… Mmmm! Mumma för ögonen. Som han sjunger, mumma för öronen. Han kan verkligen sjunga ljust den killen. Men även lite Kiss också. Riktigt begåvad musikalartist.

Pablo Cepeda. Ja, han är duktig, men ingen som sticker ut. Tyvärr. Fast han har en pipa som heter duga. Fever sjöng han riktigt bra. Och när han imiterade Julio Iglesias. Det var rolligt. “Mjumejå, I love you”. Haha!

Charlotte Perelli överraskade mig faktiskt. Hon var bättre än väntat. Men shit vad den människan är smal. Hon är ju jätte…. ja… ej oproportionelig. (heter det så?)

Jag gilllar konversationen mellan Aftonpressens journalist och Perelli. Och hur de vinklar allt kändisarna säger. “Robert Wells tvingar Perelli att ta droger för att rädda Rhapsody”, det handlade om att Wells gav henne en bafucin mot sin onda hals, så hon klarade av att uppträda. “Perelli satsar på USA-karriär” handlade om att hon ska till New York för att få reda på lite mer info innan hon påbörjar projektet med FN. Ja.. Så höll det på. Det var ett roligt inslag.

Sen var ju Rhapsody Symphony Orchestra, Rhapsodettes och Volcalettes mycket duktiga de med. Utan dem är nog Rhapsody in rock helt omöjlig att genomföra.

Fast, den bästa av dem alla, är självklart Robert Wells. Jag gillar honom bara mer och mer. Han kommer alltid med nya låtar, nya ideér och bara förbättringar. Han ser rätt bra ut också. Jag gillar långhåriga killar. Det är något speciellt med dem.

Ja, vad ska man säga? Denna kvällen är en kväll jag kommer minnas länge. Det var verkligen värt pengarna, och mer därtill.

Tack Robert och hans ensemble!

Inför Rhapsody in rock på Dalhalla
(Publicerad: 2008-07-10)

Bilder finns i min bilddagbok

Rhapsody in rock

Yay! Äntligen! Jag ska se Rhapsody in rock. Har velat se jättelänge, och tack vare att mammas arbetskompis fått förhinder så får jag gå.

Återkommer sen för att berätta hur det var.

Over and out