Long time no see

Oj! Nu var det verkligen länge sedan jag skrev något här. Det har hänt en hel del. Nu ska vi se… Senast jag uppdaterade bloggen var 19e dec 2016. Då bodde vi i Östersund, Torvalla. Efter det har vi flyttat närmare stan i Östersund (området Remonthagen). Även ner till Örebro (Baronbackarna). Och i Örebro flyttade vi till en annan adress (Sörbyängen) efter bara ett par månader. När vi hade bott där ca 1 år flyttade vi till Arboga (Brattberget), där vi bor nu. Med vi menar jag mig själv och min sambo, samt även nytillskottet hundvalpen Izor (Dogo Argentino, hane, född nov -18)

I present 2016 (31a dec) fick jag kapselmaskinen jag önskade mig, som jag skrev om i mitt senaste inlägg, av min älskade sambo. Maskinen lever kvar än idag och den har sin fasta plats i köket.

Sen senaste inlägget har jag hunnit haft ett par olika jobb. IT Support på Tieto (Östersund), säljkonsult på Koncepta (Örebro) samt IT Support på Flex Applications (Örebro).
Nu är jag arbetssökande samtidigt som jag tar hand om vår älskade valp på heltid medan sambon är i slutstadiet av 3-årig studie samt jobb.

Bowlingen ligger tyvärr på is då det är mycket som varit i vägen, tyvärr. Men det kanske kommer tas upp igen om allting klaffar.

Det har hänt så mycket att jag inte vet var jag skall börja. Men jag tror att jag slutar här och skriver nytt/nya inlägg senare 🙂

Toodiloo!

2015/10/03

Det har gått ett helt år sedan min underbara mormor lämnade denna jord.
Jag har varit utan min bästa vän i 365 dagar. 365 dagar fyllda med saknad och ångest. Ångest för att jag inte umgicks och pratade med henne mer än vad jag gjorde.

Den 3e oktober 2015 var jag i Sundsvall och spelade bowlingmatch. När matchen var klar hade jag flera missade samtal och meddelanden på telefonen. Magkänslan var åt helvete. Den känslan visade sig stämma. Fan!

Det är så mycket jag skulle vilja prata med mormor om. Och så mycket jag skulle vilja fråga henne om.
Tips och råd inför lägenhetsköpet jag gjorde i november. Om min “fästman”, som hon skulle kalla honom, som jag träffade vid julen förra året. Vill prata med henne om resan jag och min “fästman” gjorde till Trondheim. Första gången jag nånsin varit där, men kände igen så mycket tack vare de berättelser jag har hört från henne.

Att åka till Umeå utan att kunna besöka henne, prata med henne och krama om henne gör så jävla ont inom mig. Hon saknas mig!
Vet inte vad jag skall göra utan henne. Det är så många gånger jag plockat upp telefonen för att slå henne en signal, men i sista stund varit tvungen att lägga ner telefonen. Hon kommer inte att svara. Hon kommer aldrig mer svara mig. Kommer aldrig mer få höra hennes röst. Aldrig mer kunna skratta med henne, ta en kaffe på stan, prata politik, besöka biblioteket… Fan vad jag saknar henne!

Mitt hjärta är trasigt, mitt hjärta kommer aldrig bli helt igen.

Livet är orättvist!

En sån där lista

Jag är vaken mitt i natten och känner för att döda lite tid.
Så här kommer en sån där lista som var populär för sisådär 10 år sedan eller så

Generella frågor:

Namn:
Therese

Ålder:
27

Längd:
176 cm

Sko-storlek:
42/43

Född:
Föddes som Umeås sista barn 1987

Bor:
Östersund

Gör just nu:
Lyssnar på radio och tänker på hur jag borde flytta mest praktiskt. Jag ska flytta från en liten lägenhet på nedersta våningen till en större två våningar upp. Det är inte att bara ta en kartong och gå upp. Måste planeras lite…

Allmänna frågor

Nämn tre bra egenskaper hos dig själv:
Jag är mycket lyhörd, ganska omtänksam och så är jag galen

Nämn tre mindre bra egenskaper hos dig själv:
Har ibland dåligt tålamod, bryr mig för mycket om andra (för lite om mig själv) och så är jag är galen

Vad är du rädd för:
Döden!

Vad är du mest nöjd med hos dig själv:
Mitt sinne för dålig humor

Det roligaste jobbet du haft/har:
Alla jobb jag har haft har varit roligt på olika sätt. Men alla har en sak gemensamt; prata med folk!
Jag gillar att prata med nya människor

Har du körkort och egen bil:
Nej

När grät du senast:
Grät på riktigt gjorde jag nog för tre månader sedan. Grät av lycka eller när jag tittat på någon känslig film gjorde jag senast igår

När skrattade du senast:
Idag!

Vem åkte du bil med sist:
Fick skjuts hem efter träningen av en i klubben

Vem åt du mat med sist:
Vi var ett gäng från klubben som åkte till Stockholm helgen som var så det var nog med dem jag åt senast

Vad var du rädd för när du var liten:
En liten, väldigt liten, svart hund på hörnet av gatan där vi bodde (jag var 6 år)

Vad ville du, som liten bli när du blev stor:
Busschaufför eller arbetslös. Ja, jag lovar! Det var det jag skrev i allas Mina vänner-böcker

Hur många gånger har du besökt ett sjukhus när du själv varit patient:
Inte många alls. De gånger jag kommer ihåg kan jag nog räkna på en hand. Men när jag var nyfödd var jag in till sjukhus några gånger (tror jag) då jag hade tracheomalasia

Värsta smärtan du råkat ut för:
Psykisk smärta! Jag blev verbalt mobbad i 10 år. Såren efter det kommer aldrig att läka helt

Något som gjort dig riktigt glad i ditt liv:
Varje gång jag inser att jag alltid har min familj att vända mig till om jag behöver dem.

Någonting som gjort dig riktigt förbannad och ledsen någon gång i ditt liv:
Orättvisor i samhället!!! För att nämna nånting måste jag säga Arbetsförmedlingen. De förstör så otroligt mycket för dagens
ungdomar (och ja, även äldre) att jag blir rädd för Sveriges framtid

Har du någonsin sportat:
Ja. Är bowlare sen 18 år tillbaka

Någon du ser upp till:
Det finns tre personer jag kommer på såhär på rak arm. Den ena är Barack Obama. En man med bra åsikter och har kunskap att förmedla dom på ett sätt som gör att folk lyssnar och tar till sig det han säger.
De andra två är bowlare. Ena är Jason Belmonte. Egentligen inte så mycket för att han är extremt bra på att spela bowling, utan mer för hans personlighet. En man med karaktär, humor, medmänsklighet och har båda fötterna på jorden.
Den andra bowlaren, och den tredje personen jag ser upp till är den unga tjejen Natalie Savant. Hon är bara 11 år men ändå har hon verkligen rätt syn på livet (enligt mig) och har lyckats med så mycket redan. Hon betyder mycket för bowlingen och jag ser framemot att se henne vinna alla stora tävlingar.

Har du varit utomlands någon gång:
Ja. Har varit i Norge några gånger, men de räknas inte tycker jag.
Har varit i Grekland en gång och i London en gång. Sen har jag bott i Edinburgh i åtta månader så det bör väl räknas också?

Vilken plats var finast:
De är fina på olika sätt. London var fint för att det var så nytt och stort. Det var första gången jag var utomlands. Jag var 16 år gammal och åkte med min dåvarande klass. Grekland var fint för att det är en sån fin kultur där. Eller ja, det var då iaf (2010) Lite roligt också med alla konstiga träd och växter som växer där som man inte ser såhär långt norrut.
Edinburgh är finast av alla om man tänker på naturen. Vilka otroligt fina grönområden det finns där! Jag hade lyckan att bo precis vid en golfbana, så jag hade en STOR plan yta som utsikt. Längst bort såg jag även det fina berget Arthur’s seat. Bättre utsikt än så kan man inte få!

Lite mer personliga frågor

Har du någonsin tagit eller provat droger:
Nej! Folk har försökt tvinga på mig, men även fast jag har varit väldigt onykter har jag stått på mig och sagt nej vilket jag är stolt över!

Rökt:
Ja. Cigarett har jag tagit ett bloss av när jag hade druckit lite för mycket. Det blosset var det vidrigaste jag varit med om.
Annars har jag rökt cigarr och det är ganska gott om man är i rätt stämning.

Snusat:
Nej usch nej

Druckit:
Ja, uppenbarligen har jag ju det.

Har du piercing eller tatuering:
Ja, både och

Antingen-eller-frågor:

Storstad eller landet
Landet (ser framför mig att vakna upp en lördagsmorgon, fåglarna kvittrar, kaffet doftar ljuvligt och mina barn leker på gräsmattan)

Hamburgare eller pizza:
Pizza

Kött eller fisk:
Kött!

Hund eller katt:
Jag är en kattmänniska egentligen. Men gillar hundar med.

Aftonbladet eller expressen:
Aftonblaskan om jag ska bläddra i något av dom. Men den blir bara sämre och sämre…

McDonald’s eller MAX:
Max!

Vin eller Öl:
Öl, utan tvekan

Charter- eller skidsemester:
Charter! Sol och värme är det bästa som finns

Sverige eller utlandet:
Utlandet om det är semester. Men om det gäller plats att bo på måste jag välja Sverige.

Sport eller nyheter:
Nyheter

Hockey eller fotboll:
Roligare att se på hockey

Sommar eller vinter:
Sommar!!

Vår eller höst:
Vår!

Flyg eller tåg:
Jag verkligen HATAR att flyga. Finns inget värre färdmedel. Så jag väljer tåg

Bil eller buss:
Bil! Blir lätt åksjuk av att åka buss

Nä, nu kanske man skall sova? Klockan var visst redan 3…
G’natti gnocci!

Man är vuxen när man…

• lyxar till det genom att (hör och häpna) köpa en EXTRA STOR Yes-flaska
• blir alldeles lyrisk av att använda ett splitter nytt strykjärn

• går på Clas Ohlson och är helt lyrisk över att köpa gardinstångstillbehör
• försöker organisera hemmet och planerar hur man ska få till förvaring på bästa sätt
• börjar skriva på en sån här lista…

I #believeinbowling

Alla som känner mig vet hur mycket jag älskar bowling. Bowling är mitt liv. Utan bowlingen vore jag ingenting. Om ett halvår har jag varit bowlare i 18 år. ARTON år. Det är ganska länge. Speciellt för en som bara är 27 år gammal. Jag borde vara mycket bättre än vad jag egentligen är. Där har jag bara mig själv att skylla. Som 15-åring var jag sveriges 6e bästa kvinnliga bowlare bland 16-åringar (jag skulle fylla 16 det året)

Ni kan ju se på bilden hur glad jag var? Haha nej, skämt åsido, det var en väldigt intressant och givande final. Jag spelade som sagt inte alls bra, men jag fick vara med om det. Det betydde mycket. Jag kom hela vägen dit, vilket innebär att jag slog ut många andra bra spelare på vägen.

Samma år som jag kom till finalen på Bowliaden spenderade jag en vecka på sommaren i Bollnäs på bowlingskola. Vi tränade 4 timmar per dag och hade 4 timmars teori, varje dag. Den veckan var otroligt värdefull! Har även gått tränarutbildning i Vetlanda, men det var så länge sedan att jag inte minns när det var. Har även gått tränarutbildning på andra ställen runt om i Sverige som jag inte riktigt minns var. Ett år kom jag även till juniorlandslagsträning. Men längre än så har det inte gått… Inte än iallafall!

Bowling är och kommer alltid vara en stor del av mitt liv. Men det kommer inte få ta över mitt liv. Det har varit nära tidigare, och då bestämde jag mig för att aldrig mer spela… Det är en hemsk känsla. Jag var förbannad på mig själv. Jag grät för att jag var så förbannad och besviken. Jag hade alldeles för höga förväntningar på mig själv och kunde inte uppnå dem. Det blev ett uppehåll på ca 8 månader. Det var verkligen värt det. Och det bästa som hände efter dessa 8 månader var att jag flyttade. Jag bytte stad och klubb och det behövdes för att jag skulle få den där nytändningen.

Lite komiskt är det ändå. Ikväll hade jag träning och det gick ruskigt dåligt. Texten ovan detta skrev jag innan träningen. Hur mår jag nu? Fördjävligt. Bowlingen påverkar mig mer än vad jag vill. Jag lever verkligen inte som jag lär. Statusuppdateringen på Facebook kanske säger en hel del?

Jag önskar att jag hela tiden kunde tänka som Natalie Savant, The IAB Kid Bowler. Hon kommer att bli stor en dag. Tänk att ha samma tänk som henne. Vad livet skulle vara så mycket lättare! Det värsta med mitt tänk är att jag, så fort jag spelat dåligt, tänker så negativt om mig själv. Jag tycker att jag är värdelös (som ni kunde se här ovan). Jag vet att jag kan mycket bättre och det är väl därför jag blir så otroligt förbannad på mig själv. Kan ju ändå inte göra något åt det som redan har hänt, varför då tänka negativt? Då garanterar man bara att det fortsätter att gå dåligt. Men måste tänka positivt. När man vet att man kan mycket bättre, varför inte bevisa det för omvärlden också?

Bilden nedan är en bild jag själv har tagit (går att förstora genom att klicka på den). Jag har sedan skrivit dit en mängd olika citat och väl valda ord (som är ärligt snodda) som jag hoppas ska hjälpa mig på vägen (och kanske någon annan som också läser detta?) Denna bild har jag även på min telefon, som jag ska försöka komma ihåg att ta upp nästa gång det går dåligt. För det kommer att hända, men jag får se till att ändra mitt tankesätt till dess. Bowling ska vara kul och det får man aldrig glömma bort!

Overkligt.

Det är ett ord som cirkulerar i mitt huvud idag. Hela mitt liv känns overkligt just nu, men på ett positivt sätt. Jag är en helt ny människa nu jämfört med för ett halvår sedan. Jag är en annan person. Fast ändå fortfarande mig själv. Gamla jag finns kvar, men hon kommer bara fram när jag åker tillbaka till Umeå. När jag är här i Östersund är jag nya jag. En ny och bättre jag känns det som. Jag har fått en helt ny syn på livet. Jag har vuxit i mig själv. Det är så mycket positivt som har hänt mig sen jag flyttade hit. Bowlingen har utvecklats enormt! Jag har ett jobb som jag trivs på och där jag känner mig väldigt bekväm. Och framförallt har jag världens bästa pojkvän. Det är mycket tack vare honom som jag är där jag är idag. Han kom in i mitt liv precis när jag behövde honom som mest.

Detta inlägg skriver jag bara för att jag vill visa tacksamhet. Jag är så otroligt glad att jag är omgiven av människor som bryr sig. Som jag vet att jag kan luta mig tillbaka mot när jag behöver dem.

Tack Robert! Tack Cecilia! Tack min familj! Tack mina galna arbetskompisar!
Det nya äventyret har bara börjat och jag ser verkligen fram emot tiden som kommer!

Med förväntansfulla hälsningar,
Nya Therese

Östersund dag 3

Då har jag flyttat till Östersund. Det känns lite ovant, men faktiskt otroligt mycket bättre än vad jag väntade mig. Det kommer ta en evighet att få ordning på lägenheten och alla mina kartonger jag har, men det är en petitess. Det finns de som har det värre. Jag har en jättefin lägenhet, jobb och snart många nya vänner också. Det kommer bli jättebra det här!

Det är klart att jag saknar syster, mormor och vännerna i Umeå. Men ibland måste man röra på sig. Nu när jag fick ett riktigt bra jobb så hoppas jag att det var rätt beslut. Umeå finns kvar. Alla som jag håller nära är mer än välkomna att hälsa på mig.

Igår var det den 28e september och världens bästa mormor fyllde år. Tyvärr kunde jag inte vara på plats och fira henne. Men jag ringde henne igår iaf. Jag och min syster var till henne för ett par veckor sedan och firade henne i förväg också. Vi syskon (och kusiner då) har världens bästa mormor. Finns ingen som är så fin som henne. Hon har ett hjärta av guld och är otroligt smart. Sen så är hon söt också =) Kortet nedan tog jag förra året när vi var och firade henne.

Nä, vet ni vad?
Nu måste jag ta en dusch och utforska stan lite. Ska iväg till bowlinghallen och prata lite skit med dem hade jag tänkt.
So long, my darlings!

20100921

Söndagen flög liksom förbi. Har haft en otroligt trevlig sista söndag i Umeå. Råkade bli så att jag sov över hos en kompis natten till söndagen och vi umgicks hela dagen. Vi var med varandra från ~15 på lördagen till ca 19:30 på söndagen. Och vi blev inte less på varandra. Hur awesome är inte det?

Jag har förträngt att jag faktiskt flyttar snart. Men nu börjar det bli väldigt påtagligt. Har träffat de flesta av mina vänner här för sista gången innan jag flyttar. Jag är verkligen lyckligt lottad som har så fina vänner omkring mig. Kunde inte ens drömma om att såna fina vänner vill vara just M I N vän. 20-åriga jag hade verkligen inte trott på 26-åriga mig om jag hade berättat hur jag lever idag. Usch. Börjar nästan gråta. Har jag verkligen förtjänat detta? Ja. Jag kan faktiskt tro på att jag har det. Tack alla ni som finns vid min sida, ni betyder massor!

Det finns så många jag skulle vilja träffa en sista gång innan jag flyttar, för att kunna säga hej då på riktigt. Har blivit så abrupt nu på slutet.
Ska försöka klämma in de viktigaste på torsdag. Ska nämligen resa iväg idag måndag och kommer tillbaka på torsdag. Tidigt på fredag åker jag och min far hem till Östersund och lämnar Umeå bakom mig.
Oj vad det känns overkligt!

Just ja. Rubriken på detta inlägg kan tänkas vara fel, men det är det inte. Tänkte egentligen skriva om att det, denna söndag, var exakt 4 år sedan jag skrevs in på arbetsförmedlingen (för andra gången). Jag har alltså varit arbetslös i fyra (!) år. Visserligen med ett jobb nu senaste 6 månaderna, men via af och inget “riktigt” jobb. Men nu, NU! Nu ska jag flytta och börja nytt jobb, träffa nya vänner och börja bli en bättre Therese. Jag är både livrädd, nervös, spänd, rädd, glad, förväntansfull och sprallig över allt detta. Hur ska det sluta?
Alltså. Jag ska flytta. Jag ska skaffa nya rutiner. Nya mål. Nytt liv. Det här är spännande men nervöst. Ojoj!

Jag tror jag måste sova lite nu. Har svårt att slappna av dock. Det är så mycket som händer.

*going in to la la land*

God natt mina fina vänner! ❤

Livet, universum och allting

Livet kan ändras ganska radikalt under en relativt kort period. Idag är det 17e september 2014. För snart 4 år sedan, den 21a september 2010, skrev jag in mig som arbetslös på Arbetsförmedlingen. Vad har jag gjort under dessa år då? Jag har skickat in 44 blanketter till försäkringskassan – 1 per månad. Antalet blanketter som skickats mellan mig och arbetsförmedlingen går inte att räkna ut. Inte heller antal möten jag varit på. De flesta utan att de gett något alls.

Jag har slitits mellan regler och förordningar som alla handläggare måste rätta sig efter. Jobbgarantin för unga som ledde till JOB’en (Jobb och utvecklingsgarantin). JOB’en består av Fas 1, Fas 2 och Fas 3 (som våra kära politiker har ändrat till sysselsättningsfasen då just namnet Fas 3 gav dåliga vibbar). Jag har fått skit efter skit efter skit från alla myndigheter (FK, Soc, AF) för det är ju såklart mitt eget fel att jag är usel och inte kan få jobb…
Att jag sedan har velat studera under denna tid, för att kunna ta vara på tiden jag annars bara sitter hemma och gör “ingenting” (typ söka jobb och allt det). Men nej, kombinera studier med arbetslöshet gick inte för sig. Jag var ju tvungen att vara tillgänglig för arbetsmarknaden 8-17 varje vardag. Att studera på distans och halvtid (dvs kvällar och helger) utan CSN-lån/CSN-bidrag fick jag inte heller göra. Eller nja.. Det är en sanning med modifikation. Jag hade kunnat göra det, men då får jag inte berätta det för någon på arbetsförmedlingen då det är typ olagligt. Men att hymla med det gick bra, enligt flera handläggare. Vilket i sig låter ju väldigt konstigt. Men, det var det jag fick veta.
Skulle det vara så att jag studerade utan deras vetskap och de sedan skulle upptäcka det skulle jag bli återbetalningsskyldig (aktivitetsersättning från FK). Så det vågade jag ju inte alls göra. Det är aldrig kul att bli återbetalningsskyldig.

Så där stod jag, utan jobb, utan utbildning och inget körkort. Fick inte göra nånting för att öka mina chanser till jobb. Och så var det i nästan 3,5 år. Visst, jag har haft X antal praktikplatser men ingen har lett till något jobb. Det är ju billigare för företagen att ta in arbetslösa, en åt gången för att sen byta ut dom till en ny när 6 månader har gått. För det är ju så man gör, om man enbart tänker på ekonomin. Kvalitén på utfört arbete är tydligen alla villiga att strunta i.

I mars i år började min situation lite smått förändras. Den 31a mars började jag på en Fas3-plats (förlåt; sysselsättnings-plats). Två dagar senare, den 2a april, hade jag en arbetsintervju (vet inte hur många såna jag har varit på heller, men det är många) på Viva Resurs. Jag var inte kvar länge på denna Fas3-plats, utan fredagen samma vecka (4e april) var min sista dag. Måndagen därpå började jag praktik på Viva Resurs Café Bistro. Den praktiken tog slut 17e april och den 22a april var min första arbetsdag som anställd. Fortfarande inget riktigt jobb, egentligen. Det var ju en SAS-anställning (som du kan läsa om HÄR) som innebar att jag inte hade rätt till A-kassa, uppsägningstiden var enbart 1 dag och lönen gick absolut inte att diskutera. Men det var ett jobb! Och det är bättre än inget.

Sen blev jag kallad till en helt annan intervju i slutet av juli månad. Denna gång till ett företag i Stugun, 5 mil väster om Östersund. Vid detta tillfälle tänkte jag att jag inte har något att förlora, så jag åkte iväg på intervjun. Det är något jag är väldigt tacksam över. För nu sitter jag här hemma i Umeå. Jag har semester för första gången nånsin, betald. Jag har sagt upp mig på mitt nuvarande jobb på Café Bistro för att jag fick jobbet i Stugun. Jag flyttar till Östersund fredag nästa vecka. Känner inte en enda människa där borta, men det struntar jag i. Har fått ett riktigt jobb med riktig lön och kollektivavtal och allt sånt där bra. Det är självklart provanställning på 6 mån, men så länge jag sköter mig den tiden har jag jobb i ytterligare minst 2,5 år.

Hoppas verkligen att detta är vändpunkten för mig. Jag har kämpat i fyra år för att något liknande detta skulle hända och nu när det har det hoppas jag att det är varit värt allt skit och slit jag fått stå ut med. Jag ska verkligen göra mitt bästa för att detta ska bli den bästa tiden i mitt liv.

Jag kommer hålla tummarna för mig själv. Ni behöver absolut inte göra det, för jag klarar mig själv. Men om ni är åtminstone lite glad för min skull så uppskattar jag det.

Från att ha gått från att må otroligt dåligt i så många många år till att ha kommit dit jag är idag. Jag är stolt över mig själv. Skiter i vad andra tycker och tänker om mig. Jag vet att jag är bra! Ni som sitter och kastar skit på andra – Ni tjänar ingenting på det! Det är ni själva som kommer gå som förlorare ur detta. Vi på andra sidan blir starkare än ni någonsin kommer att bli själva – Det är vi som vinner.
Det är vi som har vunnit!

Lyssna på Jim Carrey

Intressant och tänkvärt!

You can spend your whole life imagining ghosts,
worrying about the pathway to the future.
But all there will ever be is what’s happening here.
In the decisions we make in this moment, which are based in either love or fear.
So many of us choose our path out of our fear disguised as practicality.
What we really want seems to be impossibly out of reach and ridiculous to expect, so we never dare to ask the universe for it.
I’m saying; I’m the proof that you can ask the universe for it.

My father could have been a great comedian, but he didn’t believe that that was possible for him.
And so he made a conservative choice.
Instead he got a safe job as an accountant and when I was 12 years old he was let go
from that safe job and our family had to do whatever we could to survive.

I learned many great lessons from my father.
Not the least of which was that you can fail at what you don’t want.
So you might well take the chance on doing what you love.